Elitfridykaren och frilansjournalisten Sebastian Näslund rapporterar:

101 meter på VM

Skandinaviske mästaren skriver om VM

Photos by
Igor Liberti

Igor.liberti @gmail.com

His webpage:

2002, 40m Sebastian Näslund

2004, 44m Sebastian Näslund

2004, 50m Bill Strömberg

2005, 51m Sebastian Näslund

2006, 52m Bill Strömberg

2007, 56m Sebastian Näslund

2009, 57m Christian Ernest

2009, 61m Christian Ernest

2009, 62m Sebastian Näslund

2009, 62m Christian Ernest

2009, 63m Anders Larsson

2009, 65m Sebastian Näslund

2009, 66m Christian Ernest

VM i fridykning 2009

Vild jakt på det Skandinaviska rekordet i CNF
under pågående Världsmästerskapet i fridykning på Bahamas.


En av de mest prestigefyllda grenarna inom fridykning är den där atleten simmar ner i djupet utan hjälpmedel, inte ens fenor (CNF). Således bröstsim ner och upp. Svårigheten ligger i att kunna tryckutjämna samtidigt som du simmar och försöker vara avslappnad för att spara syre. För de erfarna fridykarna som redan bemästrar detta handlar det mer om ännu mindre detaljer som: hur mycket vikt ska du använda, kan du simma utan mask för att slippa tryckutjämna denna, vilken våtdräkt har bäst hydrodynamik?

Sebastian just efter sitt djupaste dyk.

För sju år sedan satte svensken Sebastian Näslund (artikelförfattaren)det första rekordet i grenen i ett kalkbrott i Vagnhärad. Han dök till 40 meters djup, bara några meter under det rådande världsrekordet. Sedan byttes rekordet mellan Bill Strömberg och Sebastian fram till första VM i denna grenen som hölls i Röda Havet. Sebastian dök där till 56 meter, nytt personligt rekord och svenskt rekord och en femteplats i VM. Nu 2009 när andra VM i grenen hålls är grenen mycket mer populär och världens bästa fridykare har avsatt tid för att träna just denna grenen.

På plats på VM finns sex svenskar varav fyra tävlar i grenen utan fenor kallad CNF (Constant Weight No fins). På damsidan dyker Klara Hansson (Göteborg) ner till 46 meter och slår sitt eget svenska rekord på 43 meter (en för-tävling till VM). I ett följande dyk försöker hon på 50 meter, men svimmar just under ytan. Sådana svimningar är inte helt ovanliga, men ofarliga. Dykaren är snart på benen igen efter dessa korta dip i hjärnans syrenivåer. Värre problem är den potensiella faran för dykarsjuka då fridykarna numera går så djupt och genomför så långa dyk. Så kallad "squeeze" är också en risk, där lungans alveoler skadas p g a trycket och lungornas syreupptagninsgförmåga hämmas en tid efter dyket.

Klara missar pga sin "blackout" en plats i finalen där de sex bästa dyker igen.

Klara Hansson

På herrsidan finns ingen svensk som är bra nog för att ta en plats i finalen. Nya Zeeländaren William Trubridge är mer eller mindre ohotad och har tidigare satt ett världsrekord på 88 meter. Han simmar alltså bröstsim ner till 88 meter och upp igen med en dyktid på ganska exakt 3.20. Det låter extremt, men efter flera års träning är sådant möjligt. William bor delar av året på den plats VM hålls (hemmaplan såldedes). På Long Island Bahamas finns ett s k "sink hole" som är 202 meter djupt som kallas Deans Blue Hole. Det är innanför ett rev, skyddat för vågor och vind och bara 15 meter från land. Idealiska förhållanden. Den vanligaste platsen för svenskar att träna på är i Gullmaren där djup ner till 65-85 meter kan fås fast man är ankrad från land.

För svenska fridykare att komma till varma klara blå vatten innebär ofta en explosion i deras utveckling. Månader av träning på land och i pool kan nu realiseras och omsättas i djup. För skånske ålänningen Anders Larsson händer just detta. I Östersjön tränade han i somras på djup ner till 45 meter - nu på Bahamas är han med i striden om de skandinaviska rekordet som många år legat ohotat på 61 meter satt av dansken Stig Severinsen.

I en förtävling till VM i Blue Hole annonserar tre svenskar 62 meter i ett försök att slå det svenska rekordet och sätta skandinavist rekord. Sebastian Näslund, den mest rutinerade är först ut och klarar det förutbestämda djupet. Han har övergått till simdräktoch vattenfyllda simglasögon. Hans dyk tar 2.20. Anders Larsson som är f d simmare klarar sig ner till djupet, men har problem på ytan p g a mild syrebrist, han lyckas inte genomföra det ytprotokoll som domarna från AIDA förväntar sig. Fridykaren måste ta av sig all eventuell utrustning i ansiktet (vanligtvis en näsklämma), visa OK tecken mot domarna och säga: I am OK. Syrebristen hämmar tillfälligt talförmågan och Anders sluddrar på det senare. Dyket underkänns, Han får 0 poäng, men det är samtidigt en stor personlig triumf att lägga till över 15 meter till sitt gamla personliga rekord. Han har visat att han är uppe bland den svenska eliten och utmanar.

Sebastian Näslund har förberett sig väl, klarar tävlingsstressen och sätter 62 meter och därmed har han tagit tillbaka det rekord ha förlorat till klubbkamraten Christian Ernest som han hjälpt att träna. Christian som också är bosatt i Göteborg sysslade innan med downhill cykling och har rätt psyke för att inte skrämmas av djupet, trycket och mörkret. Hans avslappnade inställning till tävlingssituationen ger honom en fördel gentemot Sebastian som tar det allvarligare. Och det är just i psyket det mesta avgörs - det krävs naturligtvis mycket dykerfarenhet, men hur hårt du än tränat kan du inte leverera någonting om du inte klarar tävlingsstressen och utmaningen. Ju bättre du blir, desto mindre faktorer blir avgörande.


Sebastian värmer upp med en 2 minuters andhållning.

Elitfridykarna simmar utan mask, ibland med vattenfyllda små simglasögon, de har en näsklämma för att slippa ha handen för näsan när de blåser mot näsan och luft går upp och tryckutjämnar öronen. Trycket på insidan trumhinnan måste vara lika stor som det ökande trycket på utsidan, annars brister den. Många har slutat med våtdräkt och använder simdräkter som inte har någon flytkraft och därför inte måste kompenseras med blyvikter. Av dykstrategiska skäl har många vikter (i form av halsvikter) eftersom de vill lätt komma ner utan att slita ut kroppen i början. När väl det som kallas dykresponsen växer så sparar kroppen syre och arbetsbördan att komma upp blir mindre då kroppen övergår i anaerobisk metabolism. Det är komplicerade biologiska förlopp som atleterna försöker kontrollera, företeelser som mjältessammandragning, blodkärlssammandragning, koldioxidnivåer, puls, blodströmning, blodtryck e t c. Det reguleras automatiskt under dyk och andhållning, men kan ibland styras på mycket avgörande sätt.

Christian Ernest klarar med lätthet 62 meter. Samtidigt försöker tre danskar på detta nya skandinaviska rekordet, men misslyckas. I första heatet i VM försöker alla tre svenskar igen, de tre danskarna och en finländare. Både Finland och Danmark har haft världsrekordet i denna grenen för bara några år sedan då det låg på 60 och 61 meter. Finländaren klarar 63 meter, så också två danskar, medan den tredje svimmar vid ytan.


Anders Larsson, Sebastian Näslund, Christian Ernest.

Atleterna sitter fast i en kort livlina till själva dyklinan de dyker ner längs (som de inte får dra i). Om de inte skulle komma upp kan de på kort tid hissas upp. Det har aldrig inträffat. Ej heller har en fridykare på tävling fått vatten i lungan trots att det hänt att de svimmar på sådana djup som 25 meter (så kallad uppstigningssvimning), ner till dessa djup räddas de av mötande fridykande säkerhetsdykare. Struplocket har visat sig stängas i samtliga dessa fall (en form av laryngospasm). På VM i Bahamas följs varje dykare på ett ekolod också för att ytledningen ska ha full koll på vad som händer och kunna ge publiken information.

I första heatet på VM annonsera Anders Larsson 63 meter för att ta svenska rekordet och försöka placera sig sida vid sida med danskarna och finländaren. Han har hunnit rätta till sina misstag från tidigare dyket och simmar avslappnat ner och upp. Han får ett vitt kort och klarar det.

Sebastian Näslund har annonserat ett försök på 65 meter trots att han vet att klubbkamraten Christian ska försöka djupare (Sebastian som kom hit med målsättningen att göra 62 tycker att 65 räcker). Många faktorer måste kontrolleras för att ett dyk ska bli bra.

"Jag misslyckas med en av de viktigare, och börjar frysa fem minuter innan mit dyk, efter det att jag gjort tre uppvämningsdyk till grunda djup. Jag är inte van vid den tunna simdräkten. Jag lyckas behålla lugnet då jag vet att jag har marginaler och att jag kan kompensera frysningen (som tar syre) genom att fokusera på att andas mindre innan dyket, då startar jag med högre koldioxid nivåer och blodflödet och syretillförseln till hjärnan blir högre. Men det innebär att andningsreflexen kommer tidigare och tryckutjämningen blir svårare och risken för s k squeeze blir högre. Jag simmar ner till 30 meter på sju armtag, frifaller sedan ner till 65 meter där det är påtagligt mörkare, men inte kallare som det skulle varit i Sverige. Där tar jag en "tag", en kardborrelapp som jag ska visa domarna. Vägen upp är hård. Luften i lungorna är ihoptryckta till 1/7 del av sin volum på ytan och alltså har jag tappat min lyftkraft. Snart kommer mjölksyra i stora delar av kroppen och starka andningsreflexer. Vid 25 meter möter en säkerhetsdykare. Vid 10 meter känner jag av ljuset och lyftkraften i kroppen ökar. På ytan gäller det att andas rätt, att fokusera mer på inananding än utandning. Det räcker med 3-4 andetag för att återställa de utgående syrenivåerna från hjärtat. Viktigt att dessa tas på rätt sätt. Jag klarar ytprotokollet och har det skandinaviska rekordet och ett personligt rekord med +3 meter".


Sista 10 meter upp till ytan, "taggen" på kardborre på låret.

11 minuter senare dyker klubbkamraten Christian Ernest. Han utstrålar lugn och självförtroende vid ytan när domarna räknar ner. Han är mer vältränad än Sebastian, behöver inga simglasögon alls, andas mindre, behöver inte värma upp (och har mer energi kvar). Hans förberedelse liknar mer världsrekordhållarens. Christian har tränat hårt i bassäng och kan hantera mjölksyran och andningsreflexen. Djupet är satt till 66 meter. Klarar han det slår han alla skandinaver, skulle han svimma vid ytan får han 0 poäng och hamnar sist i VM. På sitt sista träningsdyk innan detta vände han redan på 50 meter.

Christian startar och blir borta länge, hans dyktid nästan en halv minut längre än Sebastians. Han simmar långsammare och därmed mer avslappnat, men klarar han hålla andan under tre minuter under rörelse?

Christian kommer upp och visar kontroll direkt. Vitt kort och skandinaviskt rekord. En långa kostsamma resan till Bahamas har gett utdelning. Svensk elitfridykning är inte sponsrad, och har inga idrottsliga stöd från staten. För sjukgymnasten Christian kostade detta dyket till 66 meter nära 25.000 kronor. Fridykare må framstå som äventyrliga risktagare, men ingen kan ifrågasåtta deras passion för sin sport.


Christian Ernest just efter att kommit upp från 66 meter.


Utrustning: Simmössa (för glid och hydrodynamik, näsklämma (för att kunna tryckutjämna utan att hålla för näsan), en "tag", djupmätare F10, nackvikt 800 gram, fluidgoggles (vattenfyllda simglasögon med apnea linser), livlina och midjebälte, en blå simdräkt, en neoprenväst som håller dig varm inför dyket.

Klockan Aeris F10 berättar att dyket gick till 65,4 meter, det varade i 2.40, vilan innan dyket varade i 8.44, tre uppvärmningsdyk gjordes innan.